Från Los Angeles förbi Tyskland och Belgien en sväng och tillbaka till mitt underbara Los Angeles.
Vi börjar med Josh Groban. Många höjde på ögonbrynen när jag sa att jag skulle fota Josh Groban. Många ifrågasatte min metala hälsa när jag berättade att jag t o m skulle se konserten och sitta på första raden i Globen. Det här är vad de flesta vet om Josh Groban –>> Klicka här och lyssna på Spotify <<–
Det här är vad jag vet Josh Groban är, en oerhört begåvad kille med världens bästa humor:
Så där satt Rebecka och jag under hans 2 timmar långa show och garvade och lyssnade på hans fantastiska röst och garvade lite till. Och faktiskt så fnittrade vi till lite då och då för att vi satt på första raden bland tanter, unga tjejer och ett fåtal killar (antagligen bara pojkvännerna som skjutsade för kvällen).
Alla hade samma blick i ögonen, kärlek. Jag roades på ett mysigt sätt. Josh har en hängiven och fin publik och han verkar uppskatta dem.
Roligast under kvällen måste ha varit när han hade någon sorts Q&A mitt i allt. Folk fick skicka in frågor till honom innan spelningen, skriva var i Globen de satt och han läste upp några. Första frågan var: Vad skulle du heta som superhjälte och vad skulle dina krafter vara? Han svarade att eftersom han var halvnorsk så skulle han sjunga så höga toner och kasta lutfisk på skurkar och han skulle heta Blörg. Självklart fick vi olika scenarior och ljudeffekter och allting till.
Sen var det en tjej som frågade om hon fick komma upp på scen och sjunga med honom. Vilket hon fick. Hon var så nervös, men ändå lyckades hon sjunga sansat och bra. Han var givetvis bara jättecharmig och fin mot henne. Sånt tycker jag om.
Jag fick fota från mixerbordet, här är några bilder, andra ligger på musicstage.se.
- Josh Groban
- Josh Groban
För att skaka av mig stämpeln som mjukis så var jag tvungen att fota nåt coolt och hårt, så jag var på Bodyfest 2011. Bl a spelade A Split Second, Orange Sector och Klinik.
Under min tid som synthare så lyssnade jag sällan på ovan nämnda band, men de har alltid funnits i bakgrunden. På senare tid har jag lyssnat mindre och mindre på EBM och synth, men jag ser mig hänga mer och mer på såna tillställningar. Jag saknar gemenskapet. Jag saknar folket. Jag saknar de skeva ljuden!
Tillställningar som Bodyfest är ju perfekta för mitt syfte. Jag får träffa gamla vänner, jag får fota maskerade band som älskar att posa, jag får höra mina konstiga synthljud. Gillar’t.
Här är några bilder på Klinik, resten kan ses på musicstage.se.
- Klinik
- Klinik
Sen åkte mina kameror och jag tillbaka till ett Los Angelesbaserat band för att fota mitt andra stora konsert för i år, Red Hot Chili Peppers (Ja, efter Foo Fighters då).
Och som alltid innan en stor spelning så blir jag nervös att jag ska förstöra allt.
Nu råkade vi ha ett möte med jobbet samma kväll då vi fick mat och dryck efteråt. Ju senare jag bestämde mig för att åka till Globen ju mer fylldes mitt vinglas på. Som det brukar bli ibland, dock aldrig innan en spelning.
Nu råkade det bara bli så. Och jag råkade komma springandes till Globen 2 minuter innan utsatt mötestid med fotograferna. Nervositeten var borta och det var faktiskt rätt soft att gå in i diket och tänka att det får bli vad det blir helt enkelt. Det blev så här.
- Flea
Fler bilder här.
RHCP är inget band jag lyssnar på. Kan tyvärr inte ens säga om det jag såg var bra eller inte, men jag måste säga att jag var tvungen att lägga ner kameran ett litet ögonblick och verkligen titta på Kiedis med mina egna ögon. Lite för att fatta att man faktiskt stod en meter ifrån honom. När Flea sen kom lika nära och gjorde juckrörelser alldeles för nära mitt huvud kunde jag inte hålla mig för skratt. Hur fasiken har jag hamnat där? Det frågar jag mig ofta. Och jag skrattar lika mycket varje gång och inser vilken tur jag har. Jag fullkomligt älskar min hobby trots huvudjuck från Flea, spott i munnen från Bullet for my Valentines Matt Tuck (eller fjärrhångel som jag kallar det) och trots att Zakk Wylde spottade ner mina kameror med äckelöl. Jag älskar min hobby.