Popadelica 2011
- Festivalen
- Familjen
- French Films
- Tove Syrke
- Tiger Love
- Veronica Maggio
- I’m from Barcelona
- Royal Republic
- Daniel Adams-Ray
(Varning för ironi) Uppfriskande med en spelning utan frontljus!
Om man har sett Familjen förut så vet man att Tilliander står i mörkret och vrider på sina älskade knappar under It began in Hässleholm. När Johan kommer ut så väntar man på ljuset. Och väntar… och väntar. Man rycker på axlarna och ger upp till slut.
Men det spelar ingen roll, det var en bra spelning som fick fart på publiken. Många hade hittat in trots att det var första bandet. Kul!
Försökt nr två blir om två veckor när Familjen uppträder på Gröna Lund. Fler… “bilder” finns på musicstage.se
Finskt band bestående av tre “vanliga” killar och en självklar rockstjärna. De verkade jätteförvånade att så många hade kommit för att se dem och var allmänt glada.
Jag fick lite Horrorsvibbar ibland av gitarrerna och syntharna tillsammans med sångarens stundtals mörka röst. Lyssnade på Spotify nu, blev mer övertygad om det.
Jag hoppas att de kommer hit igen snart för en längre spelning.
Fler bilder finns på musicstage.se
Nej. Bara så… nej.
Pass. Men fler bilder finns på musicstage.se. Läs också Kristinas recension här.
Dagens oväntade yay! Det är nåt visst med att gå på spelningar när man är nollställd och inte förväntar sig något. Det som lockade att se Tiger Love var att de spelade ‘synth-electro-pop’. Jag vet inte om deras halvfulla Famous Grouseflaska var orsaken, men de var helt galna. Sångaren Roy stod inte på samma ställe särskilt länge. Han sprang till ut publiken och dansade med tjejer, hoppade till scenen, tillbaka till publiken och hoppa, upp på scenen igen.
När de, efter 25 minuter, spelat sista låten sa han att de faktiskt inte hade fler låtar och att de skulle fortsätta dricka. Vilket de gladeligen gjorde ända fram tills de stängde baren…
Fler bilder finns på musicstage.se
Jag lyssnar inte på den här typen av musik överhuvudtaget, men kan tycka att det är roligt att fota. Det var fint ljus på scenen och Veronica är en van artist.
Kan inte säga så mycket mer än att jag fotade två låtar och gick.
Men publiken älskade henne, det var roligt.
Fler bilder finns på musicstage.se
Det här med att fota 20 personer (fast jag tror att de bara var 18 i lördags?) på en och samma scen är klurigt. Det är ju dömt att misslyckas från början så man kan lika gärna strunta i det.
Man fotar dem var för sig istället?
Eftersom bandet ljuger och är inte alls från Barcelona, utan från Jönköping, så är det en spelning på hemmaplan. Det är alltid nåt speciellt med det. Bandet glada, publiken gladare, bra stämning.
Jag stannade inte kvar hela spelningen, men dikeschefen berättade senare att bandet hade släppt ut 3 st stora kassar med konfetti som vakterna sen fick sopa bort. De var inte så glada 
Fler bilder finns på musicstage.se
Dagens väntade yay! Bandet jag kom hit för att se. Man vet att Royal Republic alltid levererar och ikväll var de helt fantastiskt bra.
Det kan bero på att de är mitt under en stor Europaturné men låtarna sitter verkligen där de ska. Grabbarna är riktigt tajta och de vet precis hur man får igång en publik. Det var riktigt röjigt i Parketten och jag önskar att de hade spelat dubbla tiden.
Tack tack tack för den grabbar! Ser redan fram emot nästa spelning.
Precis som Veronica Maggio är denne unge man inte nånting som jag lyssnar på eller som överhuvudtaget intresserar mig, men det är alltid kul att fota.
Och fota var en svår uppgift under den här spelningen. Jag hade önskat lite mer ljus, att han inte stått så nära kanten och oss fotografer hela tiden.
Men man gör så gott man kan ibland 
Fler bilder finns på musicstage.se
Setlist: 69 Eyes @ Metaltown. 18 June 2010
69 Eyes
69 Eyes
.
Setlist:
1. Back in Blood
2. Dead N´Gone
3. Perfect Skin
4. Brandon Lee
5. The Good, The Bad…
6. Dance D´Amour
7. Suspiria Snow White
8. Feel Berlin
9. Kiss Me Undead
10. Devils
11. Never Say Die
12. Dead Girls Are Easy
13. Lost Boys
.
Popaganda, dag 2
Dag nr två av Popaganda kände jag mig lat. Skippade de fyra första banden och dök upp till The Sound or Arrows. Karim och jag trodde att de skulle låta “pyeww pyeww”, men det var riktig musik! Och riktigt bra! Uppskattade deras försök att pimpa upp showen med tv-apparater (de trodde det skulle regna), men självklart blev det sol och de såg mest ut som rekvisita.
.
The Sound of Arrows
The Sound of Arrows
Hann med att äta churros innan jag traskade iväg till Shout Out Louds. Har lyckats missa dem varje gång de spelat i Sthlm sen… ja, Popaganda 2008.
Så bra. SÅÅ BRA. Åh vad jag älskar Shout Out Louds. Man KAN inte vara arg eller ledsen på deras spelningar.
De spelade en cover av Band of Horses Is there a ghost som var så fin!
.
Shout Out Louds
Shout Out Louds
Shout Out Louds
Shout Out Louds
Här hade jag lätt kunnat gå hem med världens leende på läpparna, men jag gick iväg och kikade på Hurts. De verkade bra på MySpace. De kom ut i kostym och frack och jag är ju svag för band som klär upp sig på scen, så jag blev glatt överraskad. Har lyssnat mer på dem nu efteråt och jag ska nog köpa deras senaste skiva (finns på Spotify för Premiumanvändare).
Det var lite Kraftwerk över deras keyboardist.
.
Hurts
Hurts
Sen fotade jag nallebjörnarna i The Magic Numbers. De är fortfarande stora nallebjörnar allihopa. Finns det ens ett svenskt band som spelar i Sverige oftare än The Magic Numbers?
.
The Magic Numbers
The Magic Numbers
Sen träffade jag min skribent Ken också! Whoho!
Hans artikel om Popaganda kan ni läsa om på QX.se.
.
Popaganda, dag 1
Kände mig jävligt smart när jag kom till området och insåg att jag inte hade numret till “min” skribent. Jag fotar åt QX Magazine den här gången och jag har aldrig träffat Ken.
Och ännu smartare kände jag mig när jag insåg att vi inte hade internet i presscentret heller.
Om jag inte visste vad Ken skulle skriva om så visste jag ju inte vad jag skulle fota. Så jag safe:ade och fotade rubbet.
Började med Monarchy. Gillade dem. Förstås. Titta på dem!
.
Monarchy
Monarchy
Fortsatte sen med Familjen, som f ö hade ett intro som var så långt att vi fick vara i diket hur länge som helst. Like!
.
Familjen
Familjen
Ellie Goulding sen… njae. Inte min kopp té.
.
Ellie Goulding
Belle & Sebastian. Jag har aldrig gillat Belle & Sebastian och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte hellre såg färg torka än att se dem igen.
Men det är min smak. De var ju gulliga (Ja, de är ju från Glasgow, kan jag tycka annat?), men musiken är såå inte jag.
Och fotograferna kunde i stort sett bara fota första låten. Då var det blått ljus. Sen övergick det till rött (bajs) och sen till orange/gult (bajs).
.
Belle & Sebastian
Efter de tre första låtarna så tänkte jag passa på att äta lite eftersom alla verkade vara på B&S, men det visade sig att de smarta människorna som planerat hamburgarstället hade missbedömt situationen och maten var redan slut. Grattis.
.
Sen var det dax för Robyn.
Well, här började jag att ha lite problem. Robyn skulle gå på 22:00. Presscentret stängde 22:30. Jag hade min väska med datorn och allting där inne.
Robyn blev försenad. Tror att hon gick på 22:18. Jag kände mig lite panikslagen kan man säga. Mest sur för att de aldrig satte igång.
Men till slut kom hon ut och hon ägde scenen. Precis som hon äger allting annat. Som bara Robyn kan.
Vilken kamp det är att ta sig från “fel” sida av scenen, genom publikhavet, bort mot ingången! Till alla som jag knuffade bort, klev på osv: FÖRLÅÅÅT!
.
Robyn
Robyn
Sonisphere med Iggys ord: No Fun.
Ja… kaos är det överallt. Och egentligen så kom vi i Stockholm undan ganska lindrigt om man tänker på världsproblemen och vad som hände med Sonisphere i Finland. Men klart vi också ska få klaga lite.
Årets upplaga av Sonisphere kan summeras med ett ord: Regn.
Jag var t o m så ovillig att vara utomhus att jag besökte bajamajan en gång och åt en torr, dyr kycklingburgare till Iron Maiden. På över 12 timmar!
.
Jeanette fotade våra skor
Jag har lagt mina bilder på Hammerfall, Alice Cooper, Slayer och Iggy Pop på min fotosida, Mötley Crüe och Iron Maiden är skickade till Bandit. Får se om de publicerar dem.
Orkar inte ens tänka tillbaka på det. Usch vad jobbigt det var. Och nu vänder vi blad och glömmer det här.
.
Sonisphere!
Imorgon ska jag fota Sonisphere åt Bandit Rock. Mitt mål är att fota samtliga band, ta en massa vimmelbilder och åtminstone lyckas se Nikki Sixx backstage. Jag får väl återkomma med besked om vad som hände med det.
.
Men först The Cult på Grönan ikväll!
:
Schema för Sonisphere Stockholm
Det finns inga genvägar fram till det perfekta ljudet…
Jag anklagade många band förra helgen, särskilt på Metaltown, för att låta konstigt.
Efter några dagar i diket så insåg jag vad det var. De hade ju enorma högtalare precis framför scenen, riktade mot publiken.
Och ja, det kanske var liiite för högt också.
Så här kändes det i magen och så lät det för mig mest hela tiden.
Tror att jag filmade det här strax innan Dead by April.
.
.
Resten av Pier Pressure då?
Jo tack, hann preciiiiis till Paramores spelning. Fick springa med 2 tunga kameror från ena scenen till den andra, slog nog många på vägen dit (sorryyy) men det var det värt.
Hayley är alltid så härlig att titta på och de var precis lika bra som de kan vara.
Tyvärr var jag tvungen att lämna dem för att tömma minneskort, spara batteri och göra mig redo för festivalens sista spelning, HIM.
HIM är anledningen till att jag överhuvudtaget åkte till Gbg den här helgen.
Och även om jag varit lite disträ, nervös eller stressad under helgen så försvann allting i samma ögonblick som herr jag-ser-ut-som-Jack-Sparrow kom ut på scen.
Jeanette och jag stod i diket, tittade på varann, fånlog och våra hjärtan smälte en aning. Det fortsatte så hela spelningen.
Trots att Ville Valo hade noll scennärvaro så var han så charmig och underhållande ändå. Och verkade en aning hög när han pratade om solnedgången och drog Trainspotting/Stargatereferenser.
.
Festivalen kunde inte slutat bättre.
.
Ville Valo / HIM
Ville Valo / HIM
.
Fler bilder finns på min fotosida.
.
Thirty Seconds to Mars – andra chansen
Andra gången för i år som jag ser Thirty Seconds to Mars live. Förra gången var i februari och jag blev otroligt besviken.
Spelningen på Pier Pressure är andra chansen jag ger dem under den här turnén.
Inga fotografer i diket den här gången heller. Det fick vi höra strax innan spelningen skulle börja. Vi fick erbjudandet att stå vid mixerbordet, men de flesta passade. Många fotografer blev arga och gick därifrån.
Själv bestämde jag mig för att stå i publiken och försöka få bilder därifrån. Det gick bra. En baksida med det var att jag dagen efter fick höra att jag varit med på storbildsTV:n. Jag hatar sånt.
Jag ville ge dem en andra chans för på skiva är det här ett fantastiskt bra band. Jag måste ta med i beräkningen att deras Kings and Queens var, i mitt tycke, förra årets bästa låt. Jag är ett fan.
Men tyvärr aldrig mer live.
För att göra en lång historia kort: Jag vill höra Jared sjunga. Inte publiken. Jag kommer till spelningar för att se en show, inte för att själv vara med i Allsång på Piren.
Jared vill så gärna interagera med sina fans, men han kunde inte bry sig mindre. De är bara någon sorts rekvisita.
Jag vet att han faktiskt inte ens brydde sig om att säga hej till de han dragit upp på scen under Kings and Queens.
Tråkigt för dem.
Å andra sidan var det här precis jag väntade mig, så ingen skada skedd.
.
Jared Leto / 30stm
Jared Leto / 30stm
Metaltown & Pier Pressure
Jag har under Metaltown bloggat för musicstage.se.
Det fanns kanske inga band jag verkligen ville se, men det mesta var intressant. Eftersom jag var ensam fotograf från musicstage så hade jag inte tillräckligt med tid för att lägga ut bilderna från presstältet, särskilt inte när internetuppkopplingen inte var så där jättebra. Men det gick till slut, allting ligger ute (här) och jag lyckades fota det mesta som var stort. Check.
.
För övrigt så lyckades Tobbe fixa datorn så den inte havererade för mig mitt under nåt viktigt. Man tackar.
.
Efter Metaltown var det dax för festivalen som jag egentligen hade längtat efter, Pier Pressure. Jag hade planerat att börja dagen med att ha möte med tjejligan från musicstage och sen hinna fota Plan Three innan jag drog till Banditstudion.
Istället blev det ett kort möte och jag hann bara se Ape Rape Escape (fantastisk spelning!) innan jag var tvungen att dra till Bandit för att ens hinna dit i tid.
Väl där fick jag träffa Jared och Shannon Leto och Tomo Milicevic i Thirty Seconds to Mars.
Anledningen till att jag träffade dem på Pier Pressure var att vi hade en intervju som inte blev av i samband med Stockholmsspelningen i februari.
Då skulle Christine intervjuat och jag fotat, som vanligt. Men nu fick jag ta det och man får väl göra det bästa av situationen.
Något nervös träffade jag bandet i ett konferensrum och genomförde intervjun.
Efter det hade jag med mig en bild som jag tagit i Stockholm som de fick signera och vi tog lite kort.
För att vara min första intervju för musicstage så tycker jag att det gick bra.
För att vara min första intervju så tycker man att jag kanske borde börjat med ett mindre band? Men ska man tänja på sina egna gränser så ska man göra det ordentligt!
Så… check på det också.
.
Under tiden jag väntade på intervjun så såg jag Plan Threes spelning från fönstret dessutom, så win/win!
.
Timmarna som följde ska jag erkänna att jag inte gjorde så mycket vettigt. Jag fotade tråkiga Takida i en låt och sen väntade jag mest på Thirty Seconds-spelningen.
.
Som jag skrev i ett annat inlägg precis efter Stockholmsspelningen så var jag jättebesviken då. Ja skulle ge dem en chans till.
Det här är andra chansen.
Fortsättning följer…
.